Varför är ingenting lätt? Fikade med min kompis i fredags och hon är så klok. Hon frågade och kommenterade min situation och kom med olika lösningar för att jag ska kunna stanna. Inte bara med tanke på barnen, utan för att han faktiskt är snäll - det är ju inte det som är problemet! Hon slog huvudet på spiken och förstod att jag känner mig trängd och instängd som det är nu.

Hon föreslog olika åtgärder för att jag ska kunna få mer frihet inom äktenskapet. Det tål att funderas på!

Den här helgen har varit bra. Jag har varit lite frånvarande, lite distraherad, men maken har varit go´och snäll och månat om mig. det känns som ett problem - när han är så snäll och go känns det så förmätet av mig att rata det.

I fredags var jag så säker på vad jag ville, men nu vet jag inte längre.

Idag är första dagen på resten av mitt liv!

Gammalt slitet ordspråk, men jag ska banne mig se till att det stämmer.

Är gift och har barn, men i min plan finns bara barnen med. Jag har bestämt mig för att äntligen begära skilsmässa. Det har varit på gång av och till i tjugo år!!! Men varje gång har jag låtit mig bevekas, stanna lite till bara tills... och så går åren. Allt är inte och har inte varit dåligt. Verkligen inte! Men det är tillräckligt mycket som inte är som det ska. Jag förtjänar bättre!

 

Jag ska från och med idag verka för att min plan ska gå i lås. Jag har inte satt upp någon tidsplan, bara en händelseplan. Men jag skrev ett brev till mig själv, att öppnas tidigast om tre år. När brevet öppnas ska planen vara uppfylld - hoppas jag.

 

Har varit ute idag och läst om hur en skilsmässa går till, det verkar krångligt, men samtidigt lätt. Ska fika med en kompis idag som har en besvärlig skilsmässa barkom sig och tänker berätta för henne. Kanske kan hon ge mig tips, råd och stöd.

 

När ska man berätta för barnen? En av dem ska gå på skola långt hemifrån. Ska jag berätta innan han åker, eller vänta tills han kommer hem i höst? Vilket är skonsammast? Åh, jag vet så lite!

 

Det som fått mig att bestämma mig just nu är en annan kompis som helt oskyldigt frågade hur det var mellan oss nu. Jag berättade då hur jag upplevde vissa saker (sa inte allt, men tänkte ju själv...) och det fick mig att reflektera.

Hur många år av mitt dyrbara liv ska jag slänga bort och känna att jag nog klev på fel tåg den där gången för 22 år sedan? Inga fler!